Det började med att min vän Christian Wollter hittade ett väldigt underhållande motmanuskript mot jobbiga telefonsäljare. Kul tyckte vi, men det skulle vara ännu roligare om vi kunde hitta ett företag som kunde tänka sig att använda det i sin kommunikation.
Så vi hittade ett telefoniföretag, Devicom, som var tillräckligt galet för att erkänna att telefonsäljare kan uppfattas som ganska jobbiga, och fick dem att använda manuskriptet på sin sajt.
Enjoy, det är ganska kul läsning.
Du minns säkert det lilla tvivel på matematiken man hade under skoltiden, vilken nytta man egentligen skulle ha av att nöta ekvationer och matematiska formler. Och läraren hade alltid lika svårt att svara på frågan.
Fredrik Backman är en riktigt vass skribent. Här är exemplet som matematikläraren hade behövt för att motivera alla som tyckte mattelektionerna nog var ganska meningslösa.
Man tar två systempåsar och gör om dem till snygga klänningar. Man sätter dem på sina döttrar, som tycker de är jättefina.
Är det att vara en dålig förbebild för sina barn?
Min son frågar mig: "farsan, hur tycker du att jag ska klippa mig?"
Vad tror du jag svarade?
Här på landet bor det en man som är fullständigt livrädd för att dö. Vi har känt honom nu i ganska många år. Han är 87 år, storvuxen med ett sjujädra handslag och har jobbat som skogvaktare, jägare och gårdsfixare i hela sitt liv.
På bara ett par år har jag sett honom gå från en gammal men stadig man till en ännu lite äldre men så skör, med ständig värk och rullator. Varje gång jag träffat honom de senaste gångerna har han gråtit. Han vet att han inte har så väldigt lång tid kvar, i vintras var en infektion väldigt nära att ta honom, men han lever – fortfarande.
Den här mannen är en sån där person som man gärna hade haft som morfar, och om man hade haft det föreställer jag mig att jag hade hälsat på honom så mycket jag kunde och ringt ofta. Han älskar att berätta om sina år som jägare i skogen och allt annat spännande som en så gammal man gjort i sitt liv. Och jag älskar att lyssna. Han tar mycket plats och har svårt att acceptera att man har annat för sig, eller har mycket i huvudet och har svårt ibland att vara helt närvarande i samtalet. Men när jag är det och tar mig tid, oj vad jag älskar att lyssna.
Det är lite jobbigare att prata med honom nuförtiden, för han blir ledsen varje gång jag frågar och han berättar. Det är svårt att hantera, svårt att hitta något klokt att säga och orden som tröstar. Och jag vet inte heller om det är tröstad han vill bli.
Man tror att en så gammal man, som gjort så mycket i sitt liv som han kan blicka tillbaka på, skulle kunna förlika sig med tanken på att bli gammal och acceptera att vi alla måste att dö.
Men han kan inte det.
”Det är ett helvete att bli gammal säger han i dörren när vi skiljs åt”, med tårade ögon, och jag förstår att han verkligen menar det.
Det spelar nog ingen roll att man är 87 år och har levt ett långt och rikt liv när man står inför döden och bara vill leva leva leva. I hundrade år åtminstone.
Viljan att leva är så stark hos människan, jag ser det i de tårfyllda ögonen på honom varje gång vi skiljs åt. Nästa jul kanske han inte sitter med vid vårt bord och skrattar och tar en sup, och han vet det, han tänker nog på det hela tiden runt middagsbordet och sörjer det så djupt att han knappt kan andas.
Ett år till är allt han begär, men hur mycket jag än skulle vilja är just det det enda jag inte kan ge honom. Men jag kan ta en halvtimme av mitt stressade storstadsliv, lyssna och vara närvarande i samtalet de få gånger per år vi träffas.
Jag är skyldig honom det, för jag vet hur mycket han älskar att leva.
Han är bara sex år, lite blöt i ansiktet av allt gråt och snor som han gnuggat runt med baksidan av handen. Jag sviker honom – igen. Pappa åker bort en hel vecka, just när Marius behöver honom som bäst.
"Du kom nyss hem ju pappa, måste du åka igen", säger han när han håller om mitt ben och tittar upp i himlen mot mitt ansikte, långt långt där uppe. "Pappa, du har ju inte varit på mitt dagis på jättelänge ju. Jag har fått nya kompisar, du har inte träffat dem ju. Måste du åka pappa? Måste du det?"
Sist kvar på perrongen är alltid jag, Åsa, Marius, Erika i barnvagn, lite för liten ännu för att sakna, och så konduktören, som ibland står nära och ser att tårarna trillar, tar mig på axeln och säger att jag måste kliva ombord nu.
Perrongen är 200 meter lång och slutar abrupt i ett järnstaket längst ner. Tåget puffar igång långsamt och Marius hinner gå tio steg längs med tåget med handen som nästan når upp till min hand tryckt mot insidan av fönstret, innan han måste börja springa. Jag har varit med om det här många gånger nu. 20 sekunder har jag kvar att se honom innan jag får vänta en vecka igen.
"Snälla snälla, snubbla inte nu och skrapa upp knäna på asfalten, snälla, sluta torka torka tårar under tiden du springer, det är ingen idé, jag MÅSTE åka, sluta, snälla", tänker jag, men nu är tåget så mycket snabbare än en sexårings ben och jag vrider mig om i stolen, trycker kinden mot fönstret så hårt jag kan för att nästan se honom hinna fram till järnstaketet i slutet av perrongen, vänder mig långsamt tillbaka i stolen, lutar huvudet mot fönstret, gråter (tyst), men det är alltid någon i vagnen som sett, som kanske känner igen sig, eller åtminstone kan förstå, som nickar mot mig eller säger något jag aldrig riktigt kan höra. Jag sitter så, helt bedövad en halvtimme, och tänker "aldrig mer, jag orkar inte med det här en jävla gång till".
Som jag minns det vande jag mig aldrig. Det var alltid lika jobbigt att behöva åka till jobbet i Stockholm utan familjen. Alltid lika jobbigt. Minnet av Göteborg. Ett av dem i alla fall. Efter 16 år i en stad så finns det några att välja mellan.
Det ser bra ut för Sverige i Cannes, 9 nomineringar (fördelat på alldeles för få byråer, men i alla fall), där det ska bli särskilt kul att se hur det går för Jung von Matts Getaway Stockholm Mini.
Vad som händer i Cannes finns det anledning att återkomma till. I väntan på resultaten där vill jag visa en minst lika kul tävling som inte är lika känd som reklam-vm i Cannes.
Tävlingen heter Chip Chop Awards och har en tag line som är Creativity with no limits. Den trudelutten syftar på att det är en tävling för bidrag som aldrig funnits på riktigt, som aldrig varit publicerade och som aldrig manglats genom en brief, en budget, kritiska kollegors eller kunders ögon.
Rått och kreativt, rakt ut ur Mac:en. Klart det blir kommunikation med bra kreativ höjd då.
Sen finns det gott om lågvattenmärken i anspelningar och smakfullhet, men det är också en ganska stor grej med tävlingen, att inget bidrag kan vara för grovt eller smaklöst.
Här är några av de exempel jag gillar bäst.
Remake av en klassisk annons för Nike med Wayne Rooney. Askul om du frågar mig.
Parodianonser för Viagra känns hyfsat slitet som grepp. Ändå är det något med den här annonsen som gör den riktigt bra. Tror det är mannens flint, i kombination med att han är rätt ungdomligt klädd.
The media is the message. Här utnyttjas mediet perfekt.
Nä men så här får man väl inte göra? Jo, eftersom kreatörerna gör som man vill i den här tävlingen får vi se en annons som är så full av glädje - och skam.
Historiens bästa app. Få skulle använda den, men många många skulle ladda ner den. Sen är ju app-namnet också så bra.
Jo, visst fan blir det kul när man sätter en känd mick i handen på Usama.
Eftersom jag är lätt besatt av anslagstavlor och skyltar blir jag alldeles lycklig av att se alla geniala bidrag i den här kategorin.
Vad ska man säga? Helt briljant, kanske.
Självklara lösningar - alltid de bästa. Brutalt (bra) företagsnamn dessutom.
Och här är idén som vann Grand Prix i tävlingen. Bra idé såklart, men lite för rationell för att vinna en sån här tävling, tycker jag.
Är tacksam för artikeln om Bloggbyrån i Resumé. Och särskilt glad är jag över att den här formuleringen kom med.
– Nu gäller det för oss att bli vän med bloggvärlden, vi vill hjälpa bloggarna att bli starkare, tjäna mer pengar och göra roligare saker, säger Mats Lindborg, en av grundarna till Bloggbyrån, till Resume.se.
Mobiltelefoni börjar bli stort förstår man, när till och med min far går och köper en mobiltelefon.
Den här fantastiska telefonen (för snygg är den) hittade han på Clas Ohlson.
Stora knappar anpassade för rediga karlar. Tydliga knappar för de viktigaste numren: M1, M2, M3.
Och den mest fantastiska funktionen, på baksidan: Plats för att skriva in vad som döljs bakom M1, M2 och M3.
Och vad är det för roman tillverkaren har tänkt att man behöver skriva in under In case of emergency?
Själv skulle jag ha skrivit: Hej! Jag har fått en kraftig deppattack och behöver muntras upp lite. Säg nåt snällt och ge mig en kram. Jag behöver det. Nu! Eller gå in på min blogg och skriv något: http://bit.ly/kFX7MO
Jag var inbjuden till ett event för Campari på Riche av mina gamla byråkollegor YouMe Agency.
(tack så väldigt mycket Björn Jalkeby som bearbetade min bild lätt,
kanske med inspiration från den här sajten.
Vi blev bjudna på flera olika Camparidrinkar, en av de godaste var Paesano. Den är inte särskilt krånglig att fixa till. Ta 2 cl Campari, 2 cl söt vit vermouth, citronjuice, fruktsoda, några droppar rödvin och ett drinkglas fyllt med is, så har du en Paesano. Campari är inte jättestarkt, men klämmer du en fem-sex stycken så ska du se att det händer grejer även med Campari.
Jag var inbjuden till ett event för Aperol av mina gamla byråkollegor YouMe Agency.
(tack Björn som tog den fantastiskt skeva bilden på mig, påminner
lite om den här sajten)
Aperol Spritz, den klassiska italienska drinken och aperitifen, finns än så länge bara i beställningssortimentet (synd, för det är en perfekt sommardrink). Egentligen är den rätt enkel att fixa till: Ta 3 delar Prosecco, 2 delar Aperol, 1 del sodavatten, is och en apelsinskiva så har du en Aperol Spritz. Alkoholhalten är låg, bara 11 %, men klämmer du en fem-sex stycken så ska du se att det händer grejer även med Aperol.
Jag vet, nu har det blivit väl många inlägg med FB-dumpar, men den här fina komplimangen vill jag ändå dela med mig av. Klappar på axeln, alltid lika sköna att få.
Ja ni fattar, ger till och med en ruttad copywriter som jag "Status update anxiety" (copywritervarianten alltså).
Man kan illustrera sina illustrationer och lägga upp i sin showreel, sälja sina kläder i sin butik och spela in sina låtar och lägga dem på Myspace och vara lite nöjd med det. Eller, om man är en rolig och ambitiös människa så gör man något roligt och ambitiöst och syr ihop allt det här till en härlig kväll och bjuder in en massa kul människor.
Var igår kväll alltså på samarbetsprojektet "Dreams of Salikon" i Rooms gamla lokaler, och PS Communications nya, på Alströmergatan.
Min jättemycket goda vän Anders flickvän (eller Linda, numera är ju du också en god vän till mig såklart) Lindalovisa visade ett antal nymålade verk med det mycket speciella manér som bara en sån som Lindalovisa kan ha. Tavlorna är till salu för 2 600 kr med ram.
Och så fick jag hälsa på en tjej med fascinerande utstrålning, Maja Alderin (det är hon till höger på sista tavlan :) ). Hoppas hon vill spela på Bloggbyråns invigningsfest, det skulle vi gilla. Alltså, du måste bara lyssna på hennes låtar, de är fantastiska .
Johanna Westin på Plezuro visade jättefina kläder.
Jag fastnade för en prickig klänning, men den var lite trång över ryggen tyvärr.
Tack för en riktigt skön kväll. Ni är allt bra på att ordna kalas ni två.
This is Aiko. She comes from somewhere in Tokyo. I told her i´d never been in Tokyo, but really loved to go there. She smiled at me when i said that.
"I´m just two stations away from you" she said the last time we spoke before we met. "Are you in a hurry? Will you wait for me?" "Of course i´ll wait for you", i said. Meeting this woman was surely a moment well worth waiting for.
Maybe she was still in a bit of shock on our way up the escalator at the Central station where we decided to meet. I stood on the upper stair, looking down on her far below, since she was much shorter than me. "The other way round would have felt better", i remember thinking to myself. By then, at least five of her friends were engaged in our story, trying to make us connect as soon as possible, not knowing that we were already smiling at each other.
Aiko, from Tokyo, that´s about what i know of her. And yes, she studies textile design at Konstfack for two years, but that´s about it.
What i do know is that she forgot her computer on a bench at the subway platform. And i found it. The computer was still on, so It took me just a few minutes to figure out her name and her telephone number, and five of her friends number as well which i called because she didn´t answer my first calls.
This is probably the first and only picture i´ll have with me and Aiko together, so i will take good care of it. But maybe, maybe, in five years in Tokyo, when i forget my computer on a bench in Tokyo ... I wouldn´t be surprised if that happened.
"Hello Kharma, nice to meet you – again".
Update! Hello Aiko. Nice knowing you :P
Hade en diskussion med min kära vän Jennifer (på bilden här nedan) om fulhet.
Eller rättare sagt, huruvida Jesus var ful eller inte. På bloggen Så skulle Jesus aldrig ser han ju ut som snyggaste hippien på hela Woodstock, men jag tror inte att han var snygg.
Jag läste för länge sedan en undersökning om kreativa människor och gemensamma drag de hade, och ett tydligt gemensamt drag var att de aldrig var särskilt populära som barn. De stod lite utanför och betraktade, kände sig lite utstötta, längtade säkert in, men fick inte. Istället fick de skapa sitt eget lilla låtsasliv i sin ensamhet, vilket skapade en kreativ människa.
Jesus får man väl ändå säga var ganska kreativ, och därför tror jag att han mycket väl kan ha varit ganska ful och ofta kände sig utstött och osäker som ung (ja, alltså innan han blev "Hey, you know who you´re talking too, I´m f***ing Jesus for Christ´s sake. You wanna stay lame or what?"). Och det är inte bara jag som säger det, Det står lite här och där att han var det. Och så har jag till slut också hittat beviset för att han var ful som stryket. Kolla här :D
Men riktigt intressant blir det när man kommer till sista bilden, och länken går till Living Waters sajt. Men hur tänkte de egentligen? Det här bildspelet var ju ingen "Tribute to Jesus" direkt, som man mer hade kunnat vänta sig från dem. Jag förstår överhuvudtaget inte hur de tänkte?
Det är så spännande att svensken skäms. Då jag är halvsvensk/halvlatino har jag ett annat perspektiv. När jag var 19 och pluggade var jag glad att jag fick chansen att tjäna pengar genom att servera människor (samtidigt som jag pluggade). Efter examen och ett bättre inkomstläge är det "min skyldighet" (i mina ögon) att köpa tjänster så att andra får chansen att komma in på arbetsmarknaden och tjäna pengar. I många länder där levnadsförhållanden är svårare är det istället skämmigt att inte använda sig av tjänster om man har den ekonomiska möjligheten. Då betraktas man som snål och självisk.
... och fortsätter så här:
BTW, har köpt städning i 13 år (både i Sverige och utomlands). Somliga har varit fantastiska och andra mindre bra. De som har varit fantastiska har alla haft yrkesstolthet och varit kunniga (jo, god städning fodrar yrkeskunskap). Känner man inte stolthet över det man utför blir det ju vare sig kul eller väl utfört. När jag en vinter knäckte extra i en restaurangdisk lärde jag mig att oaktat vad jag gör i mitt liv blir det roligare om jag gör det bra.
Om man har råd men inte använder sig av städtjänster betraktas man alltså som "snål och självisk" för att man inte delar med sig. Jag har hittills aldrig köpt några städtjänster, men nu blir man ju lite sugen.
But still: skulle jag anlita någon för att ta hand om detta när jag lika gärna kan göra det själv? Och möta städaren med en käck och artig hälsning i dörren, (för jag skulle aldrig kunna vara hemma samtidigt som någon städar mitt hem.)
Snickra kan jag inte så bra, och snickare har jag tittat på hemma när de jobbat. Det var jobbigt nog faktiskt. Jag skulle vilja anlita städhjälp, men kommer inte från känslan av att ... det inte är respektfullt. Synd.
Av allt intressant som Jardenberg sade på avslutningen av Webbdagarna var nog det här citatet det allra mest spännande för mig (när Virtanen twittrade och Mats Olsson kände sig tvungen att försvara sig och blev helt skogstokig i sitt svar).
I Ulrika Goods kommentatorsfält, angående hennes post om Paul Hansens bild från Haiti, hittade jag en annan gripande historia skriven av en anonym (synd) kommentator. Den anonyma kommentatorn refererade till en annan bild som vann the Pulitzer Prize for Feature Photography, (kolla så många bilder du orkar, de är helt fantastiska, såklart)
Bilden får ytterligare dimensioner när man läser att fotografen Kevin Carter begick självmord tre månader efter att han fått tuff kritik att han inte gjort mer för flickan på bilden. En av kritikerna skrev så här:
The St. Petersburg Times in Florida said this of Carter: "The man adjusting his lens to take just the right frame of her suffering, might just as well be a predator, another vulture on the scene."
För mig är det obegripligt att man kan kritisera någon på det sättet utan att vara säker på hur det verkligen har gått till när fotot togs. Tänk på det innan du allt för enkelt hakar på kritiken av Paul Hansens starka och viktiga bild från Haiti.
Via en Landskronabo har jag fått veta att Melitta sänkt antalet filter från 100 till 80, men sålt till samma pris, och sen har mage att sänka igen, från 80 till 40 OCH ÄNDÅ HÖJA PRISET. Skandal!
Jag är själv uppvuxen i en liten ort (Hallstahammar) med det lilla livets perspektiv på tillvaron så jag antar att det är därför jag tycker sajten Dagens lokaltidningsbesvikelse är bland det roligaste man kan läsa på nätet.
Hittade en samling vackra men ofta sorgliga bilder av apor i fångenskap, tagna av en fotograf som heter Robin Schwarz.
Det är inte jättevanligt att man läser en företagspresentation som berör på djupet, som ger tårar i ögonvrån precis som när Lejonkungens pappa dog i ravinen. Det är inte möjligt, det finns inte sådana företagspresentationer tänker du. Jo faktiskt, läs storyn om ett av mina favoritmärken howies, det tredje största klädesföretaget i Cardigan Bay så får du se själv. Missa inte heller deras fajt med Levis, copyn är helt otroligt välskriven. Och rubriken, ett av mina favorituttryck: "Stand your ground".
Jag har en bild på min howies-jacka. Ingen jättebra bild kanske, men då kan du titta på Anders istället, han blir alltid bra på bild.
Efter en hel del funderande bestämde jag mig för att dra mig ur YouMe Agency, så nu är jag ledig för att ta uppdrag.
För dig som inte känner mig sedan tidigare så är jag copywriter med lång erfarenhet från både reklam- och pr-världen. De senaste åren har jag jobbat mycket sociala medier, särskilt bloggar, så om du vill höra mig missionera om varför bloggvärlden är så intressant och hur man jobbar med bloggare – hör av dig så bokar vi en tid för att ses.
Tack alla mina vänner på YouMe och Diplomat för ett kul år, jag är verkligen glad över att ha fått lära känna så många smarta och sympatiska människor.
Missa inte Gimme Indies nya app med webbradio dygnet runt. Livesändningar kör de också, första blir Interpol på Cirkus 7 mars.
Kolla in det här både roliga och smarta verktyget där du kan rita på en whiteboard, både själv och simultant med andra.
Tidigare år har det varit gubbarna i byn Jutis som varit kalenderpojkar, men nu är det kvinnornas tur att samla in pengar till cancerforskningen. För 125 spänn blir du lagom till jul ägare till den senaste Jutis-kalendern. Missa inte den. Och missa inte tidigare års gubbilder, vissa (correction alla) är helt fantastiska bilder.
Den 16 nov är det repris på den Emmy-nominerade kulturdokumentären om Ion Bârlãdeanu. En man som var hemlös och alkoholiserad fram till 62 års ålder, när en gallerist i Bukarest upptäckte hans livsverk i form av absurda, mörka men ofta humoristiska collage.
Vik en timme av ditt liv och se den, den är fantastisk. Här är Ion med ett av verken.
I mitt hus där jag bor finns ett gruppboende för psykiskt handikappade människor. Det finns många helt underbara karaktärer i boendet, och en speciell man, vi kan kalla honom för Lennart, är nog min favorit av alla. Lennart ser lite galen ut, grått hår som står åt alla håll, alltid gummistövlar oavsett årstid, alltid med en smutsig sportjacka som antingen varit vit och nu är lite gul, eller som varit gul och är tvättad 400 gånger så den börjar bli vit. Jag ser inte att Lennart pratar med så många på gården eller runt huset där han rör sig mest. Han börjar inte några konversationer själv, ser inte riktigt normal ut, så visst kan jag förstå att inte så många pratar med honom.
Men folk vet inte vad de går miste om, vilket personlighet han är. Lennart är en besatt samlare av elektronik. Det mesta är ren skräp som aldrig kommer att kunna användas, men det bryr självklart inte han sig om. Lennart fick en gammal Mac med skrivare från -98 ungefär, fullt funktionduglig men för mig helt oanvändar. Det blev min dörröppnare till ett antal korta och märkliga diskussioner vi haft sedan dess om elektroniska prylar.
Jag mötte honom idag i hissen, som alltid iförd gummistövlar och en sportjacka med tajt resår i midjan som glidit upp lite över höfterna, med en skrynklig Lidlpåse i handen.
– Hej Lennart, hur är läget med dig då?
– Jo det är bra.
(tittar in i hisssväggen)
– Du har varit ute och fyndat ser jag, vad har du hittat idag?
(pekar på Lidlkassen)
Lennart skiner upp
– Ja titta här, säger Lennart glatt och fiskar upp en lampfot ur påsen, tittar beundrande på den och hummar lite för sig själv. En lampfot! Lite skavd här ser du, men sladden finns kvar. Inte 1800-tal, så den kanske inte är så värdefull, men den är CE-märkt. Titta här under vad det står, Made in Italy, den har åkt långt för att komma hit.
– Får jag ta en bild på den, frågar jag.
– På den här? Javisst gör det. Den är nog ändå ganska sällsynt, kontakten är bakelit tror jag, men sladden är modern. 60-tal skulle jag uppskatta det till. Jaaa, man undrar ju var den här har stått tidigare.
– Mmmm instämmer jag, man undrar ju. Men det blir svårt att få veta.
– Ja, det blir det. Nä nu ska jag hem och se om den fungerar, hej då!
Jag tror han uppskattar våra små pratstunder, för det är nog inte så många andra än personalen på gruppboendet som tilltalar honom. Men det är inte bara av omtanke jag gör det. Han är väldigt underhållande att lyssna på. Besattheten av elektronik är fascinerande. Och han ger perspektiv på tillvaron.
Nästa gång du ser en kille som Lennart, gå fram och säg hej. Du kommer förmodligen inte att ångra dig.
Vad tycker ni om det här? Mask i korv. Både skojsigt och gott.
Så otillfredstsällande det är att bara vara med i papperstidningen. Ingen länk att länka till via FB, Twitter, bloggen etc. Ingen artikeln som rankar i några sökmotorer. Poff, en dag är du med, tjoff, nästa dag finns du inte längre.
Nyheten i Resumé var att det startades en ny, digital pr-byrå. Då kunde man ju tänka sig att det skulle skrivas något även på webben, så jag kan länka dit. I väntan på det får jag berätta om den roliga nyheten så här istället.
I Blue Öyster Cults låt (Don´t fear) The Reaper finns det med en koklocka. Varför kan man undra? Förmodligen vad Will Ferell också tänkte och så skruvade han till tanken rejält när han skrev den här fantastiska sketchen till Saturday Night Live.
Bruce Dickinson som Christopher Walken refererar till lär ha varit en mellanchef på Columbia Records, vilket gör Walkens kommentar "Yes, THE Bruce Dickinson" ännu roligare.
http://www.metacafe.com/watch/5644656/more_cowbell/
