De två första veckorna av sommaren var jag i sommarhuset i Falkenberg. Och eftersom vi semestrade med min frus släkt från Göteborg så var det Göteborgs-Posten som landade i brevlådan på morgonen.
Jag har bott i Göteborg i 16 år och läst GP varje morgon, men det var 10 år sedan jag flyttade till Stockholm och vande mig vid Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, så känslan av hur GP var att läsa har jag för länge sedan glömt.
Tre veckors GP-läsning ger mig två huvudsakliga reflexioner. Den första är, oj vad tunn den är. Det kanske inte är fel, med tanke på att en DN känns nästan omöjlig att orka igenom, eller för den delen hinna igenom på morgonen. Och på kvällen är innehållet alldeles för gammalt för att vara intressant att lägga tid på. (GP tackade för inlägget och påminde mig snart efter att det här inlägget postades att sommar-GP brukar vara tunnare, och det minns jag ju, och det är dessutom förståeligt. Det gäller väl DN så här års också antar jag.)
Den andra reflexionen är, oj, den känns som en landsortstidning. På ett helt annat sätt än DN och SVD berättar GP om människor på ett liknande sätt som landsortstidningar gör – mer personligt, privat och … ja kanske … engagerat.
Under de här två veckorna med GP såg jag ofta artiklar och intervjuer där kontakten mellan reportern och den som intervjuades kändes – på riktigt. Mötet mellan dem och språket var så engagerat och verkligt att det med lite egen livlig fantasi kändes som att bilderna var livebilder.
Ett exempel jag minns tydligt är artikeln om Gunnar Quist, den 79-årige handbollsprofilen som langade sprit.
GP skrev så här:
Vi hörde ryktet när vi inledde granskningen av spritbussarna i Göteborg: Kändisen Gunnar Quist, nykteristen, ”mr Sävehof”, langar öl och sprit. Sedan vi uppmanat GP:s läsare att tipsa oss om langning fick vi höra det igen. Vi hade svårt att tro att det var sant.
Det var det.
Jag fastnade särskilt för en replikväxling i artikeln:
Hej Gunnar! Vad är det du håller på med?
– Det är ett gäng som ska ha fest, midsommarfest, sa han.
Du kör till Tyskland varannan vecka och levererar sprit?
– Nej det gör jag inte. En gång i månaden.
Det kan väl inte vara midsommarfest varje månad?
– Nej. Vi har räkfester och sånt också.
Allvarligt talat Gunnar. Du säljer sprit, du langar. Du har en fantastisk meritlista och så ägnar du dig åt detta. Vad är det som gör det?
– Jag gör ingen vinst på det, det ska du veta, sa Gunnar.
Det jag gillade mest i texten var ” Allvarligt talat Gunnar. Du säljer sprit, du langar”. Det var något i tilltalet och det lama försvaret som fick händelsen att kännas på riktigt. Reporterns upprördhet. Skammen hos Gunnar, som skammen hos en otrogen man som just blivit avslöjad. Kontakten och anspänningen mellan den besvikna och förbannade reportern och idrottsauktoriteten Gunnar Quist med byxorna nere.
Jag tror att det här valet av uppdrag, att åka på ett rykte om att en idrottsledare som langar sprit, hade inte lika självklart gjorts av DN eller SVD. Det är lite för litet. Lite för likt ett landsortsperspektiv. Herregud, det är Stockholm vi bor i, det måste väl för faen finnas mer intressanta saker att gräva i än en gubbe som säljer sprit importerad från Tyskland.
Det är det här perspektivet som gör DN och SVD mer ointressant än GP för mig.
Mina RSS-flöden, appar (rekommenderar varmt Al Jazeeras app för iPhone), bloggbokmärken och Twitterbevakningar gör min omvärldsbevakning mer uppdaterad, mer skräddarsydd för mig; och mycket av den bevakningen görs av journalister. Alltså ”riktiga journalister”, inga ”vanliga bloggare eller twittrare”, som jag. Och urvalet av skribenter jag följer har jag gjort själv. Jag gillar antingen deras sätta att skriva, deras val av perspektiv, deras politiska hållning, eller allt tillsammans.
När jag har min omvärldsbevakning säkrad är det jag behöver artiklar som GP:s om langaren Gunnar Quist. Eller artiklar om hur utförsäkrade mammor känner sig (förnedrade) och hur deras tonårsbarn känner sig (förnedrade) när de går till Frälsningsarmen tillsammans och får mat en gång om dagen. Eller en artikel jag mycket väl skulle kunna se i GP, om hur det ser ut hemma hos GAIS utländska spelare, hur de har valt sina möbler, vem som satt upp gardinerna, hur ofta de pratar med sina föräldrar och hur de gör för att hålla sin hemlängtan borta.
Det perspektivet saknar jag lite i mitt digitala flöde, men jag fick det av att läsa GP, och jag tycker jag inte att jag får det tillräckligt ofta i DN eller SVD. Därför har jag inte längre DN eller SVD som papperstidning. De fyller helt enkelt inte något behov längre.
Men om jag skulle se ett betydlig mer personligt perspektiv som försökte beröra, och om jag skulle känna det där engagemanget, det icke-objektiva perspektivet, rättvisepatoset, viljan att gräva och granska och aldrig ge sig, som skolade journalister har lärt sig och är så mycket bättre på än jag. Om jag skulle se en tidning med själ, av kött och blod. Ja då skulle jag kanske kunna återgå till att bli prenumerant på en papperstidning igen. Kanske.
Update: GP var snabba att höra av sig på Twitter och verkade gilla mitt blogginlägg.
