Jag har börjat minnas drömmar igen, och det är jag glad över. I drömmen kan man dra ihop historier som är så osannolika och kreativa att de överträffar allt man kan komma på i vaket tillstånd.
Inatt spelade jag tennis med en kompis. Det stod 5-5 i en riktig prestigematch mot en kompis jag ofta spelar mot, matchen stod och vägde och det var riktigt spännande (du som spelar tennis vet hur det känns, ni andra får helt enkelt låtsas).
I det läget kommer det in två killar på banan, morsar, och ställer sig och bollar i kanten av banan. Och vi ba, *va f...* "Men kom igen, ni kan ju inte kliva in på banan, vi har hyrt banan, så ni får väl vänta tills timmen tar slut." Killarna lommar av lite sura och vi börjar spela igen.
Det dröjer 10 minuter, så kommer det en pappa med en gravt handikappad tonårsson i rullstol (krumma händer, dregelsträng i mungipan, tom blick i fjärran), de kliver/rullar in på banan och börjar spela lite i kanten av banan – mitt i vår tid, igen!
Och vi (lite mindre bestämt den här gången), "Hej! ni skulle inte kunna vänta lite, vi är i slutet av en match och det är bara 20 min kvar av tiden?"
Pappan säger, "men schyssta då, jag har lovat min son att han ska få spela tennis idag och det här är den enda luckan jag har på hela veckan. Kan vi inte lira lite dubbel?".
Vi kollar på varandra, jag och min kompis, rycker lite uppgivet på axlarna och säger, "Okej, vi kan köra lite dubbel".
Vi ställer upp på varsin sida av banan och jag slår en snäll och lätt boll mot den gravt handikappade killen i rullstol – och han är inte i närheten av att träffa bollen. Han märker inte ens att bollen kommer och höjer racketen.
Efter 10 sådana bollar viskar jag till min kompis att vi bryter här och lämnar över banan, för vi kan ju inte köra av dem från banan nu.
Jag skyller på ett knä som krånglar lite (för inte visa så tydligt för pappan till killen i rullstol att jag tycker det här är jättetråkigt), säger att de kan få fortsätta om de vill och så kliver vi av.
När vi rullar ut från parkeringen ser vi de två på banan. Rullstolen är undankörd och pappan och sonen springer järnet och jagar bollen, och något handikapp ser vi inte längre hos killen.
Jag kollar häpet på min kompis i bilen, och så börjar vi skratta så tårarna sprutar.
Och så vaknar jag, av att jag skrattar så högt att det ekar i sovrummet.
Som sagt, är glad att jag minns mina drömmar igen :)
Comments