Mats Lindborg, Blue Tomato Pink Potato

Saknaden och minnet av Göteborg

 

Han är bara sex år, lite blöt i ansiktet av allt gråt och snor som han gnuggat runt med baksidan av handen. Jag sviker honom – igen. Pappa åker bort en hel vecka, just när Marius behöver honom som bäst.

"Du kom nyss hem ju pappa, måste du åka igen", säger han när han håller om mitt ben och tittar upp i himlen mot mitt ansikte, långt långt där uppe. "Pappa, du har ju inte varit på mitt dagis på jättelänge ju. Jag har fått nya kompisar, du har inte träffat dem ju. Måste du åka pappa? Måste du det?"

Sist kvar på perrongen är alltid jag, Åsa, Marius, Erika i barnvagn, lite för liten ännu för att sakna, och så konduktören, som ibland står nära och ser att tårarna trillar, tar mig på axeln och säger att jag måste kliva ombord nu.

Perrongen är 200 meter lång och slutar abrupt i ett järnstaket längst ner. Tåget puffar igång långsamt och Marius hinner gå tio steg längs med tåget med handen som nästan når upp till min hand tryckt mot insidan av fönstret, innan han måste börja springa. Jag har varit med om det här många gånger nu. 20 sekunder har jag kvar att se honom innan jag får vänta en vecka igen.

"Snälla snälla, snubbla inte nu och skrapa upp knäna på asfalten, snälla, sluta torka torka tårar under tiden du springer, det är ingen idé, jag MÅSTE åka, sluta, snälla", tänker jag, men nu är tåget så mycket snabbare än en sexårings ben och jag vrider mig om i stolen, trycker kinden mot fönstret så hårt jag kan för att nästan se honom hinna fram till järnstaketet i slutet av perrongen, vänder mig långsamt tillbaka i stolen, lutar huvudet mot fönstret, gråter (tyst), men det är alltid någon i vagnen som sett, som kanske känner igen sig, eller åtminstone kan förstå, som nickar mot mig eller säger något jag aldrig riktigt kan höra. Jag sitter så, helt bedövad en halvtimme, och tänker "aldrig mer, jag orkar inte med det här en jävla gång till".

Som jag minns det vande jag mig aldrig. Det var alltid lika jobbigt att behöva åka till jobbet i Stockholm utan familjen. Alltid lika jobbigt. Minnet av Göteborg. Ett av dem i alla fall. Efter 16 år i en stad så finns det några att välja mellan.

Chip Chop Awards – nästan lika bra som Cannes

Det ser bra ut för Sverige i Cannes, 9 nomineringar (fördelat på alldeles för få byråer, men i alla fall), där det ska bli särskilt kul att se hur det går för Jung von Matts Getaway Stockholm Mini. 

Vad som händer i Cannes finns det anledning att återkomma till. I väntan på resultaten där vill jag visa en minst lika kul tävling som inte är lika känd som reklam-vm i Cannes. 

Tävlingen heter Chip Chop Awards och har en tag line som är Creativity with no limits. Den trudelutten syftar på att det är en tävling för bidrag som aldrig funnits på riktigt, som aldrig varit publicerade och som aldrig manglats genom en brief, en budget, kritiska kollegors eller kunders ögon. 

Rått och kreativt, rakt ut ur Mac:en. Klart det blir kommunikation med bra kreativ höjd då.

Sen finns det gott om lågvattenmärken i anspelningar och smakfullhet, men det är också en ganska stor grej med tävlingen, att inget bidrag kan vara för grovt eller smaklöst. 

Här är några av de exempel jag gillar bäst. 

Remake av en klassisk annons för Nike med Wayne Rooney. Askul om du frågar mig. 

Parodianonser för Viagra känns hyfsat slitet som grepp. Ändå är det något med den här annonsen som gör den riktigt bra. Tror det är mannens flint, i kombination med att han är rätt ungdomligt klädd. 

 

The media is the message. Här utnyttjas mediet perfekt. 

 

Nä men så här får man väl inte göra? Jo, eftersom kreatörerna gör som man vill i den här tävlingen får vi se en annons som är så full av glädje - och skam. 

 

Historiens bästa app. Få skulle använda den, men många många skulle ladda ner den. Sen är ju app-namnet också så bra. 

Jo, visst fan blir det kul när man sätter en känd mick i handen på Usama. 

Eftersom jag är lätt besatt av anslagstavlor och skyltar blir jag alldeles lycklig av att se alla geniala bidrag i den här kategorin. 

 

Vad ska man säga? Helt briljant, kanske. 

 

Självklara lösningar - alltid de bästa. Brutalt (bra) företagsnamn dessutom.  

 

Och här är idén som vann Grand Prix i tävlingen. Bra idé såklart, men lite för rationell för att vinna en sån här tävling, tycker jag. 

Fin artikel i Resumé om Bloggbyrån

Är tacksam för artikeln om Bloggbyrån i Resumé. Och särskilt glad är jag över att den här formuleringen kom med. 

– Nu gäller det för oss att bli vän med bloggvärlden, vi vill hjälpa bloggarna att bli starkare, tjäna mer pengar och göra roligare saker, säger Mats Lindborg, en av grundarna till Bloggbyrån, till Resume.se.

MIn fars nya mobiltelefon

Mobiltelefoni börjar bli stort förstår man, när till och med min far går och köper en mobiltelefon. 

Den här fantastiska telefonen (för snygg är den) hittade han på Clas Ohlson. 

Stora knappar anpassade för rediga karlar. Tydliga knappar för de viktigaste numren: M1, M2, M3.

Och den mest fantastiska funktionen, på baksidan: Plats för att skriva in vad som döljs bakom M1, M2 och M3. 

Och vad är det för roman tillverkaren har tänkt att man behöver skriva in under In case of emergency? 

Själv skulle jag ha skrivit: Hej! Jag har fått en kraftig deppattack och behöver muntras upp lite. Säg nåt snällt och ge mig en kram. Jag behöver det. Nu! Eller gå in på min blogg och skriv något: http://bit.ly/kFX7MO

Lurad av en rullstolsburen

Jag har börjat minnas drömmar igen, och det är jag glad över. I drömmen kan man dra ihop historier som är så osannolika och kreativa att de överträffar allt man kan komma på i vaket tillstånd. 

Inatt spelade jag tennis med en kompis. Det stod 5-5 i en riktig prestigematch mot en kompis jag ofta spelar mot, matchen stod och vägde och det var riktigt spännande (du som spelar tennis vet hur det känns, ni andra får helt enkelt låtsas). 

I det läget kommer det in två killar på banan, morsar, och ställer sig och bollar i kanten av banan. Och vi ba, *va f...* "Men kom igen, ni kan ju inte kliva in på banan, vi har hyrt banan, så ni får väl vänta tills timmen tar slut." Killarna lommar av lite sura och vi börjar spela igen.

Det dröjer 10 minuter, så kommer det en pappa med en gravt handikappad tonårsson i rullstol (krumma händer, dregelsträng i mungipan, tom blick i fjärran), de kliver/rullar in på banan och börjar spela lite i kanten av banan – mitt i vår tid, igen!

Och vi (lite mindre bestämt den här gången), "Hej! ni skulle inte kunna vänta lite, vi är i slutet av en match och det är bara 20 min kvar av tiden?"

Pappan säger, "men schyssta då, jag har lovat min son att han ska få spela tennis idag och det här är den enda luckan jag har på hela veckan. Kan vi inte lira lite dubbel?".

Vi kollar på varandra, jag och min kompis, rycker lite uppgivet på axlarna och säger, "Okej, vi kan köra lite dubbel".

Vi ställer upp på varsin sida av banan och jag slår en snäll och lätt boll mot den gravt handikappade killen i rullstol – och han är inte i närheten av att träffa bollen. Han märker inte ens att bollen kommer och höjer racketen.

Efter 10 sådana bollar viskar jag till min kompis att vi bryter här och lämnar över banan, för vi kan ju inte köra av dem från banan nu.

Jag skyller på ett knä som krånglar lite (för inte visa så tydligt för pappan till killen i rullstol att jag tycker det här är jättetråkigt), säger att de kan få fortsätta om de vill och så kliver vi av.

När vi rullar ut från parkeringen ser vi de två på banan. Rullstolen är undankörd och pappan och sonen springer järnet och jagar bollen, och något handikapp ser vi inte längre hos killen.

Jag kollar häpet på min kompis i bilen, och så börjar vi skratta så tårarna sprutar.

Och så vaknar jag, av att jag skrattar så högt att det ekar i sovrummet.

Som sagt, är glad att jag minns mina drömmar igen :)