Jag är fortfarande tagen av det vackra som Fatou, AKA Tonårsmorsan, skrev idag på bloggen, om att förlora sin pappa. Det gjorde ont i hela kroppen av att läsa det. Och samtidigt ger texten något sorts hopp om att man skulle kunna få livet tillbaka om det hände en själv. Missa inte länken till det ursprungliga inlägget och hennes döttrar Jai och Bintas vackra texter.
Jag minns en annons för Cancerfonden som berörde mig starkt för många år sedan. Hittade den här, på Silverfiskens gamla blogg där man kan läsa texten.
Annonsen är lite liten, men bildlösningen är så enkel och självklar. På bilden upptill står pappa mellan sina söner och på samma bild nertill är pappan lite slarvigt utsuddad, borta men ändå närvarande, nästan som ett spöke.