Mats Lindborg, Blue Tomato Pink Potato

Den här ska jag se på enda biovisningen i Sverige på söndag. "Let´s see, you´re 30 pounds of junkfood and a retailjob away from killing yourself. Ett episkt citat av ... Alice Cooper, som är bartender i filmen.

En märklig man

I mitt hus där jag bor finns ett gruppboende för psykiskt handikappade människor. Det finns många helt underbara karaktärer i boendet, och en speciell man, vi kan kalla honom för Lennart, är nog min favorit av alla. Lennart ser lite galen ut, grått hår som står åt alla håll, alltid gummistövlar oavsett årstid, alltid med en smutsig sportjacka som antingen varit vit och nu är lite gul, eller som varit gul och är tvättad 400 gånger så den börjar bli vit. Jag ser inte att Lennart pratar med så många på gården eller runt huset där han rör sig mest. Han börjar inte några konversationer själv, ser inte riktigt normal ut, så visst kan jag förstå att inte så många pratar med honom.

Men folk vet inte vad de går miste om, vilket personlighet han är. Lennart är en besatt samlare av elektronik. Det mesta är ren skräp som aldrig kommer att kunna användas, men det bryr självklart inte han sig om. Lennart fick en gammal Mac med skrivare från -98 ungefär, fullt funktionduglig men för mig helt oanvändar. Det blev min dörröppnare till ett antal korta och märkliga diskussioner vi haft sedan dess om elektroniska prylar.

Jag mötte honom idag i hissen, som alltid iförd gummistövlar och en sportjacka med tajt resår i midjan som glidit upp lite över höfterna, med en skrynklig Lidlpåse i handen.

– Hej Lennart, hur är läget med dig då?

– Jo det är bra.
(tittar in i hisssväggen)

– Du har varit ute och fyndat ser jag, vad har du hittat idag? 
(pekar på Lidlkassen)

Lennart skiner upp

– Ja titta här, säger Lennart glatt och fiskar upp en lampfot ur påsen, tittar beundrande på den och hummar lite för sig själv. En lampfot! Lite skavd här ser du, men sladden finns kvar. Inte 1800-tal, så den kanske inte är så värdefull, men den är CE-märkt. Titta här under vad det står, Made in Italy, den har åkt långt för att komma hit.

– Får jag ta en bild på den, frågar jag.

– På den här? Javisst gör det. Den är nog ändå ganska sällsynt, kontakten är bakelit tror jag, men sladden är modern. 60-tal skulle jag uppskatta det till. Jaaa, man undrar ju var den här har stått tidigare.

– Mmmm instämmer jag, man undrar ju. Men det blir svårt att få veta.

– Ja, det blir det. Nä nu ska jag hem och se om den fungerar, hej då!

Jag tror han uppskattar våra små pratstunder, för det är nog inte så många andra än personalen på gruppboendet som tilltalar honom. Men det är inte bara av omtanke jag gör det. Han är väldigt underhållande att lyssna på. Besattheten av elektronik är fascinerande. Och han ger perspektiv på tillvaron.

Nästa gång du ser en kille som Lennart, gå fram och säg hej. Du kommer förmodligen inte att ångra dig.