– Vi tisslar och tasslar och så får hon vara kvar, så knäcker vi henne i morgon, säger Laila Bagge under överläggningarna i Idol. Och säger sen i ett panikförsök att försvara sig att hon bara förmedlade vad hon hörde i öronsnäckan. Och Andreas Carlson kan inte ens stå upp för vad han sagt utan skickar en förklaring via någon på TV4.
När man läser Idoljuryns samtal (Andreas och Lailas, inte Anders) om Durna ser man att de i sin roll som jurymedlemmar verkar ha utvecklat en empatistörning och förlorat känslan för hur man normalt sett beter sig mot andra människor.
Fast redan vid reklamkampanjen borde man anat vad som väntade. Laila Bagge-citatet “Grattis, du är sämst hittills” användes på affischer över hela stan nyligen som reklam för hur underhållande nya säsongen av Idol kommer att bli.
När 16-åriga Durna får veta säger hon:
– Jaha ... det var ju inte så kul, säger hon och suckar. Det här visste jag inte. Jag blir ganska chockad. De visste uppenbarligen att jag skulle börja gråta och kunde väl tyda att jag skulle bli helt förstörd. Det här var inte alls kul. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har fortfarande respekt för juryn, de ska ju göra tv. De vet ju att det är sånt folk vill se och jag får ta det. Men det kanske inte var så himla snällt gjort, säger Durna.
En ny generation barn som har vuxit upp med ett förnuft som är förberett för att stå emot mobbning, men med en känsla som tack gode gud inte har hängt med.
Jag läser artikeln tillsammans med min dotter som märker att jag är förbannad och själv blir ledsen av det hon läser, men samtidigt säger “men jag vill ju se på Idol” – och det är klart att hon ska se på Idol, att vi tillsammans i familjen ska se på Idol, det enda program som kan förmå oss att sitta tillsammans en hel timme då och då.
Men det handlar egentligen inte om Idol utan om en utveckling i stort som knappt går att värja sig emot. Vi behöver yngre motsvarigheter till Stefan Einhorn, en alldeles för ensam snällhetsmissionär, som kan få ungar att bli intresserade av att på riktigt ifrågasätta mentaliteten som Idol föder, som sipprar ut på fritidsgårdar, in i kompisgäng och innanför huden på din son eller din dotter som tycker att kompisen är en pussy som inte tål något och börjar grina för ingenting.
Så länge de som utsätts och alla vi som ser det fortfarande reagerar finns det något att bygga vidare på, som en motkraft mot utvecklingen av andra ännu råare programidéer som “ger bra tv”.
Kenza, Paulina, Amir ... finns det någon därute som kan tänka sig att kliva fram och bli en förebild för min son och dotter. Jag behöver er.