Vaknade så där skönt tidigt imorse och kollade en film jag laddat ner.
Om du inte redan har sett PressPausePlay borde du göra det nu. Filmen kan du ladda ner från sajten.
PressPausePlay är en dokumentär och handlar om den digitala revolutionen och all kreativ kraft som nätet släppt lös de senaste åren. Men den ställer också en intressant fråga: innebär tillgängligheten och enkelheten för alla att skapa och distribuera film, form, musik etcetera att det skapas bättre konst eller drunknar den i floden av allt skräp som läggs upp på nätet?
Citatet "Flooded with mediocre stuff, people start being comfortable with mediocracy" skapar en obehagskänsla och en igenkänning i det egna flödet av snabbt ihoprafsade texter, iPhonefilmade Youtube-filmer, digitala ljudspår med dålig kvalitet och en ständig ström av amatörbilder.
Det är inte många filmer som lyckas få mig att stänga ner Twitter, Facebook och vända iPhonen upp och ner, men den här filmen gjorde verkligen det. Samtidigt var det omöjligt att se den utan att pausa, titta på spännande interiörer i scenerna, t ex under intervjun med Sean Parkers, medgrundare av Napster
eller kolla upp musiker och stjärnmärka dem på Spotify ( t ex Ludvig Franzén).
Fotot i filmen är fantastiskt, musiken och ljudpåläggningen skapar en magisk stämning, men det är intervjuerna och alla tänkvärda insikter som är filmens stora behållning.
Seth Godin syns lite då och då med som vanligt intressanta insikter (och en underbart självironisk mugg-scen).
Den gränsöverskridande isländske musikern Ólafur Arnalds återkommer i ett par riktigt vackra och starkt berörande scener, till exempel vid 1.12 in i filmen, när han kliver in på scenen för att framföra ett verk och man riktigt känner förväntningarna och nervositeten darra i luften.
PressPausePlay kanske inte ger så mycket ny kunskap, men den ger mig i alla fall en dryg timmes meditation och stark lust att skapa, och det räcker ganska långt för mig.
