Här på landet bor det en man som är fullständigt livrädd för att dö. Vi har känt honom nu i ganska många år. Han är 87 år, storvuxen med ett sjujädra handslag och har jobbat som skogvaktare, jägare och gårdsfixare i hela sitt liv.
På bara ett par år har jag sett honom gå från en gammal men stadig man till en ännu lite äldre men så skör, med ständig värk och rullator. Varje gång jag träffat honom de senaste gångerna har han gråtit. Han vet att han inte har så väldigt lång tid kvar, i vintras var en infektion väldigt nära att ta honom, men han lever – fortfarande.
Den här mannen är en sån där person som man gärna hade haft som morfar, och om man hade haft det föreställer jag mig att jag hade hälsat på honom så mycket jag kunde och ringt ofta. Han älskar att berätta om sina år som jägare i skogen och allt annat spännande som en så gammal man gjort i sitt liv. Och jag älskar att lyssna. Han tar mycket plats och har svårt att acceptera att man har annat för sig, eller har mycket i huvudet och har svårt ibland att vara helt närvarande i samtalet. Men när jag är det och tar mig tid, oj vad jag älskar att lyssna.
Det är lite jobbigare att prata med honom nuförtiden, för han blir ledsen varje gång jag frågar och han berättar. Det är svårt att hantera, svårt att hitta något klokt att säga och orden som tröstar. Och jag vet inte heller om det är tröstad han vill bli.
Man tror att en så gammal man, som gjort så mycket i sitt liv som han kan blicka tillbaka på, skulle kunna förlika sig med tanken på att bli gammal och acceptera att vi alla måste att dö.
Men han kan inte det.
”Det är ett helvete att bli gammal säger han i dörren när vi skiljs åt”, med tårade ögon, och jag förstår att han verkligen menar det.
Det spelar nog ingen roll att man är 87 år och har levt ett långt och rikt liv när man står inför döden och bara vill leva leva leva. I hundrade år åtminstone.
Viljan att leva är så stark hos människan, jag ser det i de tårfyllda ögonen på honom varje gång vi skiljs åt. Nästa jul kanske han inte sitter med vid vårt bord och skrattar och tar en sup, och han vet det, han tänker nog på det hela tiden runt middagsbordet och sörjer det så djupt att han knappt kan andas.
Ett år till är allt han begär, men hur mycket jag än skulle vilja är just det det enda jag inte kan ge honom. Men jag kan ta en halvtimme av mitt stressade storstadsliv, lyssna och vara närvarande i samtalet de få gånger per år vi träffas.
Jag är skyldig honom det, för jag vet hur mycket han älskar att leva.
