Om du någonsin känner dig lite nere och behöver muntras upp lite åker du bara ut till ankomsthallen Arlanda, terminal 5 och tittar på alla kramar mellan människor som längtat efter varanda. Jag gör det ofta, men inte för att jag behöver muntras upp lite, utan för att min fru arbetar på Thomas Cook Airlines och jag älskar att hämta henne på flygplatsen.
(Jag verkar för övrigt vara en av få män till flygvärdinnorna som hämtar sin fru, flickvän, man eller pojkvän på Arlanda, vilket sätter en del press på de andra männen. "Hälsa din man att jag hämtade min fru på Arlanda och har strött rosenblad i hallen fram till fotbadet och sängen" brukar jag säga och hoppas att det alltid sätter lite press och gör någon av dem lite sura.)
Varje hämtning på Arlanda blir en nyttig påminnelse om vad som betyder mest här i världen: barnen, den man älskar och de närmaste vännerna. Och på något vis blir det samtidigt en påminnelse om att det inte är en självklarhet att de alltid ska finnas där. Kanske för att de varit borta ett tag och man fått längta lite mer än vanligt.
Snart snart kommer hon ...
Vaknade så där skönt tidigt imorse och kollade en film jag laddat ner.
Om du inte redan har sett PressPausePlay borde du göra det nu. Filmen kan du ladda ner från sajten.
PressPausePlay är en dokumentär och handlar om den digitala revolutionen och all kreativ kraft som nätet släppt lös de senaste åren. Men den ställer också en intressant fråga: innebär tillgängligheten och enkelheten för alla att skapa och distribuera film, form, musik etcetera att det skapas bättre konst eller drunknar den i floden av allt skräp som läggs upp på nätet?
Citatet "Flooded with mediocre stuff, people start being comfortable with mediocracy" skapar en obehagskänsla och en igenkänning i det egna flödet av snabbt ihoprafsade texter, iPhonefilmade Youtube-filmer, digitala ljudspår med dålig kvalitet och en ständig ström av amatörbilder.
Det är inte många filmer som lyckas få mig att stänga ner Twitter, Facebook och vända iPhonen upp och ner, men den här filmen gjorde verkligen det. Samtidigt var det omöjligt att se den utan att pausa, titta på spännande interiörer i scenerna, t ex under intervjun med Sean Parkers, medgrundare av Napster
eller kolla upp musiker och stjärnmärka dem på Spotify ( t ex Ludvig Franzén).
Fotot i filmen är fantastiskt, musiken och ljudpåläggningen skapar en magisk stämning, men det är intervjuerna och alla tänkvärda insikter som är filmens stora behållning.
Seth Godin syns lite då och då med som vanligt intressanta insikter (och en underbart självironisk mugg-scen).
Den gränsöverskridande isländske musikern Ólafur Arnalds återkommer i ett par riktigt vackra och starkt berörande scener, till exempel vid 1.12 in i filmen, när han kliver in på scenen för att framföra ett verk och man riktigt känner förväntningarna och nervositeten darra i luften.
PressPausePlay kanske inte ger så mycket ny kunskap, men den ger mig i alla fall en dryg timmes meditation och stark lust att skapa, och det räcker ganska långt för mig.
Jag hör ibland från vänner att svenska hantverkare är bättre än hantverkare från ... inte Sverige. Efter att ha kommit hem från jobbet igår och sett den sista finputsen på köksarbetet är jag lite tveksam.
Det började med att min vän Christian Wollter hittade ett väldigt underhållande motmanuskript mot jobbiga telefonsäljare. Kul tyckte vi, men det skulle vara ännu roligare om vi kunde hitta ett företag som kunde tänka sig att använda det i sin kommunikation.
Så vi hittade ett telefoniföretag, Devicom, som var tillräckligt galet för att erkänna att telefonsäljare kan uppfattas som ganska jobbiga, och fick dem att använda manuskriptet på sin sajt.
Enjoy, det är ganska kul läsning.
